Musings, and a search for truth: First multilingual post.

Det som det blir äntligen är detta: Jag är en viktig, utvald son till min Himmelske Fader. I SydAfrika, den positionen attakerades gång på gång på gång. Men det beror inte på andras tankar om mig; det beror på hur jag handlar. Och jag handlar för det mesta som en Guds son, och jag försöker handla som en Guds son. Jag gör fel, det stämmer. Ibland gör jag dumma saker – men det ändrar inte det jag har kallats till, det jag försöker göra, och den Guden i vilken jag har förlitat mig och i vilken jag kommer att förlita mig.

Min relation med mig själv och med andra är inte så bra just nu; jag handskar mig själv med råhet och vrede, och jag tillmötesgår andra med ovisshet och osäkerhet, en brist på förtroende. Men Gud är trofast, och Han har hjälpt mig, och ska fortsätta hjälpa mig, och genom Hans hjälp börjar jag se det goda inom mig själv, och inom andra. Lyckligtvis, har jag också en bra relation med mina föräldrar och systrar, vilken är en dyrbar ägodel.

Så, från mina studier: Om jag vill ha en indentitet som varar, måste det komma rad på rad, ett stycke här och ett stycke där. Det kommer inte från att bara gifta mig, även om att ta tid med någon som tycker om mig och påstår att jag är en bra och värdig person kan hjälpa det. Det kan fastslås genom att skriva i min dagbok dagligen hur jag har sett Herrens hand, i tacksamhet, och genom också att märka dagligen privata segrar. ”Idag, på detta sätt, var jag mer liksom ett Guds barn.” Med tid och dagligen återstärkning, kommer jag att organisera mitt liv på det sättet.

Alltså, som min grens president sade, skriv inte hur jag felar dagligen, utan skriv hur jag lyckas dagligen. Då lycka och lycksalighet och framgång kommer att vara min relation till mig själv, och inte hate och besvikelse.

Och jag tror om jag fokuserar på hur jag lyckas, kommer det att vara lättare att fokusera på hur andra lyckas. Och det kommer att vara en stor och viktig förändring.

It comes to this: I am an important, choice son of Almighty God. In South Africa, that thesis was attacked and ridiculed time and again, but its truth is not dependent on others' opinions. It is dependent upon my own behavior. For the most part, I act in the manner of a son of God, and I always try to act in a manner consistent with my divine heritage. I make mistakes and do wrong, it is true. Sometimes I do dumb things. But the things I do wrong do not change that which I have been called to do, that which I try to do, and that God in whom I have trusted and in whom I will continue to trust.

My relationship with myself and others is not at its best just now; I treat myself with rawness and wrath, and I treat others with insecurity and suspicion. But God is faithful, and He has helped me, and shall continue to help me, and with His help I begin to see again the good in myself and in others. Fortunately, I have a good relationship with my parents and sisters, which is a rare and precious possession.

So, from my studies, if I want to have an identity that lasts, it must come line upon line, a little here and a little there. It won't come from my getting married, though spending time ith someone who likes me and who claims that I am a good and worthy person can help. I can make that identity secure by writing in my journal everyday how I've seen the Lord's hand, in gratitude, and through recording daily, personal victories. "Today, in this way, I acted more like a son of God." My life will come to be organized in those terms with time and daily reinforcement.

In other words, as my Branch President once told me, "Don't record your daily failures; record your daily successes. Thus joy and happiness and success will become my relationship with myself, rather than hate and disappointment.

In turn, if I am focusing on how I succeed, it will be easier to focus on how others are succeeding, and that will be a great and important adjustment.

The following come from a small photoshoot and study titled "Beauty is Everywhere," which I did while walking to campus, Friday, 22 Oct. 2010. Since I've taken the liberty of titling this little series, I don't feel at all bad adding somewhat sentimental (some might say sappy) captions. If you don't anthropomorphize your photo subjects, that is your own affair - I, however, do. And if I don't, who will? We've already established that YOU do not. Therefore, bear with me.